.

Emelie fast tänk er utan nallen

Nellys graav

- Emelie vi måste åka nu !

Det var idag begravningen skulle vara. Eller begravningarna, felicias mamma och nellys mamma bestämmde att dom skulle ha begravning tillsamans..  Jag gick snabbt in i mitt rum en sista gång. Men nu var det täckt av flyttkartonger. Jag och mamma hade kommit överrens om att det skulle vara lättare för mig och vi flyttade här ifrån. Så vi bestämmde oss för att flytta till Atlanta..  Dels för att jag inte mådde bra av att stanna kvar här. Och för att vi skulle kunna komma bort från allt. Sen också för att mamma hade fått ett bra jobberbjudande där.

- Skynda då! ropade mamma åter igen från nedervåningen.

Jag skyndade ner till mamma som redan hade satt sig i bilen. Vi satt tysta hela vägen till kyrkan. När vi kom ut satt vi kvar i bilden en stund. Efter en stunds tystnad vände sig mamma mot mig och sa

- Orkar du verkligen dehär? med en ton i rösten jag inte kunde tolka.

- Ja, jag måste. Sa jag och torkade bort en tår som föll ner.

Vi gick ur bilen och bort mot kyrkan. Mamma tog tag i min arm och drog mig mot henne och la armen runt mina axlar, vilket gjorde att det kändes tryggare. Vi gick med tunga ock osäkra steg mog kyrkporten (ommannukankalladetförde). När vi kom in satt det inte så många där,  vilket beroddepå att vi var en halvtimme sena.

(Lyssna samtidigt..)

- Hej .. Sa hon och kramade om mig

- Hej, sa jag och kramade tillbaka. När jag tänkte tillbaka på när vi små, kände jag hur tårarna började rinna igen, och sen kom en speciell person upp i mitt huvud. Joakim. Som jag hade varit bästavän med ända sen jag började på dagis fram tills sexan(hon går i andra ring nu) . Då hade han också flyttat. Men precis innan han flyttade så hade jag börjat få känslor för honom. Så då beslöt jag mig för att glömma honom, helt & hållet. Och jag hade lyckats.  Om man bortser från bilden jag alltid har under kudden på oss två när vi var små.

Sen väktes jag ur mitt tänkande av Michelles gråtfärdiga röst.

- Emme, dom börjar nu.

Emme, namnet dom hade gett mig.. Mer än så han jag inte tänka innan jag såg en präst gå fram och ställde sig längst fram i kyrkan.

- Vi har samlats här idag, för att minnas Nelly Melissa Johansson och Felicia Emma Nilsson.

Men mer än så hörde jag inte. Nu var det på riktigt, nu gick det inte att undgå det, att gå där ifrån när någon frågade eller pratade om det. Nu var det verkligt. När han hade pratat klart skulle alla gå fram, först var det Nellys mamma Ulrika, pappa Carl och lillasyster Lisa som gick fram. Ulrika och Carl stod båda och grät men höll det mesta innom sig, Men för lisa gick det inte Hon bröt ihop totallt Hon la sig över kistan och släppte ut allt, men carl var inte efter på att lyfta upp henne och hålla henne i sin famn. Sedan la dom blommorna på graven och Lisa lämnade även ett brev och en nalle. Sedan var det felicias tur. Men det var bara hennes mamma och pappa som gick fram. Hon hade alltid varit ensambarnet. Men det var inte lika lätt för henne som det var för Ulrika. Hon bröt ihop på knäna framför kistan och började gråta hysteriskt. Sen när dom var klara var det våran tur att gå fram, min familj och Michelles. Jag tog mamma i handen och tryckte åt. och Hon tryckte tillbaka. När vi stog framför kistan blev det för mycket, jag satte mig ner på huk så jag var i höjd med kistan.

"Jag älskar dig Nelly, snälla kom tillbaka. Jag klarar mig inte. Jag ska aldrig glömma dig. Jag lovar"

Sen stoppade jag ner handen i fickan och plockade upp det. Halsbandet jag fått av henne för 5 år sen.

"-Hihi du måste va det på dig

Jag satte det runt halsen och höll sedan smycket i handen samtidigt som jag viskade för mig själv

"jag lovar .. "