.

Talsträcken blev punkter men ni fattar..

Jag kollade ut genom fönstret på löven som låg tätt på baksidan av tomten. Det var november, lite mer än en månad kvar fram tills jul. Jag var nog det ända barnet på jorden som inte längtade.

• Hanna, jag åker nu! Ropade mamma nedifrån köket.

• Jag kommer, sa jag lite nedstämt.

Min mamma jobbade som journalist och skrev alltid om det som hände utomlands, så hon var sällan hemma. Vilket verkligen gjorde mig ledsen, men det brydde hon sig inte om. Jag suckade tungt och gick med långsamma steg ner för trappan och ställde mig med ryggen mot hallväggen några meter ifrån henne.

• jag kommer hem veckan efter jul, sa hon samtidigt som hon letade efter sin andra sko.

• Men, började jag, då är du ju borta på julafton, sa jag med förvirrad ton.

• Ja? sa hon frågandes och tittade på mig med en blick jag inte riktigt kunde tyda.

• Du ska vara borta på julafton, sa jag med hård ton, och det var ingen fråga.

• Men gumman, du vet.. började hon men hon han inte längre innan jag avbröt henne.

• Du åker iväg hela tiden. Du bryr dig inte om mig eller pappa. Det ända du bryr dig om är ditt jävla jobb! Skrek jag och jag kände hur tårarna började fylla ögonen.

Jag kunde se hur hennes ögon blev fyllda med tårar. Hennes kinder blev snabbt randiga av mascaran och sen försökte hon igen.

• Men Hanna..

• Nej sluta, sa jag snabbt, jag vill inte höra dina ursäkter. Åk till ditt jävla jobb. Du behöver inte komma tillbaka heller! Skrek jag ännu högre denna gång och sprang fort upp till

rummet och la mig o sängen och lät tårarna blöta ner kudden tills jag inte hade några tårar kvar.