.

Jag kände hur det började brännas innanför ögonlocken igen och hur mina ben vek sig under mig. Jag föll ihop och brast ut i tårar. Jag kännde hur allas blickar brände mot min kropp. Men jag orkade inte bry mig. Jag ställde mig upp och började springa mot Nellys rum.

- Ni får inte gå in till henne! Kunde jag höra hur läkaren roppade efter mig, men jag brydde mig inte. När jag kom fram  till henns rum tvekade jag några sekunder innan jag öppnade dörren, Men sen gick jag in. Jag öppnade dörren försiktigt. Där Låg hon, med slangar runt, maskiner som pep. Tårarna brast ut som en flod. Jag gick med tunga steg fram till sängen där hon låg och satte mig på knä bredvid henne.

- Snälla Nelly, stammade jag fram mellan tårarna, Lämna mig inte, jag klarar mig inte utan dig, snälla. Jag la huvudet mot sängkanten och virade mina fingrar runt hennes.

*Nelly's perspektiv*

- Snälla Nelly, Lämna mig inte, jag klarar mig inte utan dig, snälla. Jag kunde höra Emelies röst prata med mig. Jag hörde allt hon sa och jag ville så gärna bara sätta mig upp och krama om henne och aldrig släppa taget. Men det gick inte. Min kropp var för tung. Mina ögonlock kändes till och med som att dom vägde flera kilo. Jag kände hur hon tog tag i min hand och jag ansträngde mig riktigt mycket och verkligen försökte krama om hennes hand,men det gick inte. Jag kände hur en tår föll ner på min hand. Det var Emelie's.

- Nelly, jag vet inte om du hör mig. Men jag vill bara att du ska veta, att jag älskar dig. Otroligt mycket. Kommer du ihåg när vi var små, och båda skulle börja på baletten och vi började dansa på golvet mitt under samlingen och alla blev jätte sura på oss? Jag visste redan då att vi skulle bli bästa vänner. Och nu händer dethär. Kan inte fatta att någon har gjort såhär mot dig. Och jag lovar dig, att jag ska ta reda på vem som gjort det och du vill inte veta vad jag kommer göra med den..
Sen tystnade hon en stund.

Tänk om jag aldrig skulle komma ut ur koman.. Allt jag ville var att gråta men det gick inte. Hur mycket jag än ville gråta, och bara släppa ut tårarna, så var det omöjligt. Jag kunde höra henne flämta till, sen kände jag hur hon drog fingret mot min kind, sen märkte jag det. Jag hade gråtit, en tår hade fallit ner för min kind. Var det ens möjligt? Kunde man gråta när man var i koma?

Jag kände hur allt hopp kom tillbaka och hur Emelie skrattade till och ropade på dom andra. Jag använde alla mina sista krafter och tog ett hårt grepp om Emelie's hand och höll kvar så så länge jag orkade.

Sen kände jag något som inte kändes rätt, hur allt ljud blev avlägset, hur alla tankar försvann, hur hjärt slagen saktades ner. Sen kom det, Maskinen gav ifrån sig ett långt pip.

*Emelie's perspektiv*

Jag kände hur Nelly's grepp runt min hand släppte och hur ett långt pip hördes från maskinen. Några sekunder senare var det, kanske, sju läkare runt hennes säng. Jag backade långsamt ut ur rummet och satte mig ner lutandes mot väggen. Jag satt där i ca. 10 minuter innan jag såg alla läkare gå ut ur rummet och en gå bort mot mig.

- Jag är ledsen, vi gjorde allt vi kunde.